VA

Jag har funderat på artikeln kring underhåll i VA-Branschen, med rubriken ”Ingen vill underhålla någonting som inte syns”. Må så vara men i min mening finns det i ett historiskt perspektiv en annan ingång: ”Det är omöjligt att styra något som man inte vet finns”.

Backar vi bandet så var man inriktad på drift och akut underhåll, det som Pär Dalhem konstaterar är att ”lägga krut på driften”. Varför arbetade då våra föregångare inte med modernt underhåll med fokus på proaktivitet? Jo, för att man inte hade kunskap om existensen av andra underhållsfilosofier än reaktiva. Politiker, ägare och ansvariga har varit omedvetet inkompetenta – underhåll är att lappa och laga. Det du inte kan något om kan du inte förändra, eventuella lösningar blir av första graden ”reparera fortare”. Ska jag generalisera – jag vet att jag sticker ut huvudet här – så har de som börjat en utvecklingsresa inom underhåll (och ofta drift) städslat kompetens från industrin. Detta på ledningsnivå i den kommunala VA-organisationen eller i VA-bolaget. Samtliga personer som uttalar sig i nämnd artikel har erfarenhet från industrin. Det är ett obestridligt faktum att industrin är långt före VA-branschen i arbetet med att förvalta och utilisera sina tillgångar på ett effektivt sätt.

Min kollega Mats Gahm noterar i sin artikel ett antal viktiga punkter där han berör ekonomi, organisation och kompetens. Dessa frågor är grundläggande, men jag vill lyfta det hela ett snäpp till. Huvudmännen – tillika kravställarna – har inte kompetens för att fullgöra sitt uppdrag. Och med kompetens menar jag inte att navigera i det politiska landskapet, utan kompetens att hantera anläggningstillgångar och investeringar i miljardklassen. Tittar vi på kompetens hos Tekniska Nämndens ordförande i några kommuner finns där huvudprofessioner som exempelvis ombudsmän, bönder och säljare. Styrelserna i våra VA-bolag har oftast inte någon djupare kompetens inom sagda område. Här finns en del branschspecialister av olika schatteringar – men få industrialister. Ska vi vara krassa så låter vi miljardtillgångar förvaltas av personer helt utan kompetens i hur detta ska ske.

Trappor städas uppifrån, så det första vi bör göra är att ställa krav på kompetens. Här måste meritokrati råda parallellt med det demokratiska styret. I praktisk betydelse: styrelser och nämnder måste utbildas. Strukturellt vore det lämpligt att införa representation av externa sakkunniga personer som obligatorium i kommunala styrelser som förvaltar tekniskt kapital. Dessa sakkunniga personer finns ofta redan i kommunernas privata verksamheter. Detta krav kan sedermera utvidgas till att gälla även kommunala förvaltningar, om dessa skall fortleva.

Det andra är att VA-organisationerna bör bolagiseras och centraliseras. Småkommuner kommer aldrig att nå tillräcklig kritisk massa för att utvecklas. En bra jämförelse är små och stora industriföretag. Småföretag är ofta ”hantverk” och lever på sitt entreprenörskap, något som inte fungerar i en liten kommunal verksamhet.

Det tredje är att inom tre till åtta år certifiera alla offentliga verksamheter som förvaltar anläggningstillgångar, enligt ISO 55 000. Då kommer en likare att införas för tillgångsförvaltning – en likare som inte är förhandlingsbar.

Steg nummer fyra är att kompetens måste säkras. För att möjliggöra detta bör nationella utbildningar inrättas, till Projekt-, Drift eller Underhållsingenjör inom VA. Här finns idag en stor brist. Positivt är att branschen lyckats med att lyfta yrkesområdets status, vilket medför att det troligtvis går att fylla utbildningarna för vem vill inte arbeta med miljö?

Det femte är att alla VA-operatörer bör kartlägga sitt nuläge – med avseende på tillgångsförvaltning och underhåll – på ett likartat sätt. Variationerna är stora och underhållsskulden som Pär Dalhem nämner är stor. Det som är under ytan är att den strukturella underhållsskulden är jättelik. Kompetens saknas, underhållsprocesser finns inte, underhållsplaner är inte uppdaterade, uppföljning och struktur saknas etc. etc.